Ja det är något jag tycker är väldigt viktigt, och faktist något som ploppar upp i mitt huvud nu när jag själv är gravid.
Redan när jag jobbade på förskolan med barn mellan 1-4år så såg man tydligt vilka barn som hade föräldrar som uppfostrade dom.
Även vi på förskolan hade ju ett ansvar gentemot både barnen och föräldrarna om att också visa tydliga regler vad som är rätt och fel.
Jag hade dock väldigt duktiga barn på min avdelning dom som var 3-4år och gick på toa spolade , tvättade händerna det är hygien som barn ska lära sig tidigt.
Barnen sa alltid tack när dom fick mat, och dom plockade av och spolade av tallriken och satte in i diskmaskinen.
Man märkte tydligt vilka barn som hade lärt sig något hemifrån.
Men för mig är uppfostran att lära barnet rätt och fel för att fungera i grupp med andra.
Men även för att det ska få en bra grund i livet, regler och gränser ska sättas av föräldrarna.
Hade ett bra samtal med mamma om detta idag och som hon sa ett barn tar efter föräldrarna är föräldrarna slarviga blir barnet likaså.
Det utgår ju från att det den vuxna gör och säger är rätt.
Det är så mkt tankar i mitt huvud redan nu om allt som komma skall.
Läste en liten intervjue om detta ämne
Egentligen är det redan när barnet ligger i magen som vi föräldrar börjar fostra, anser Malin Alfvén, som här svarar på 7 frågor om uppfostran:
1. Vad styr hur vi uppfostrar våra barn?
– Förutom rådande trend i samhället kommer tankar om hur vi vill uppfostra redan när vi väntar barn, det ingår i graviditeten.
2. När börjar vi fostra barnet?
– Redan när det ligger i magen och ger det uppmärksamhet, till exempel genom att stryka över magen och prata med fostret. Kanske säger kvinnan: "Nej, du får inte sparka mamma så där hårt, det gör ont."
3. Hur vet man hur man vill uppfostra sitt barn, vad är det som styr?
– Jag tror att man har en strategi för hur man vill uppfostra när man närmar sig att bli föräldrar. Man iakttar hur andra gör och bestämmer sig för att så ska jag göra – eller inte. Sedan har man ju med sig sin egen uppfostran. Vidare bedömer man vilka man tycker är bra föräldrar och vilka man inte vill efterlikna. Men… vi glömmer bort den viktigaste parten – barnet som kommer – och vem hon eller han är. Det har vi ju ingen aning om. Därför måste vi prova våra hypoteser och teorier om barnuppfostran på det barn just vi får och se vad som fungerar och inte. Kanske måste vi omvärdera hur vi tänkte innan barnet kom.Våra barn leder oss rätt i hur vi ska vara som föräldrar. De är regissörerna, vi är skådespelarna. Man får pröva sig fram.
4. Det finns tankar om att det inte är meningsfullt att uppfostra ett barn under 2 år eftersom barnet ändå inte förstår vad man säger?
– Så är det inte. Man kan redan från första början sätta ord på tankar, känslor och saker. Till exempel förstår minsta lilla unge ordet "Nej" även före 1-årsåldern
eftersom vårt tonfall blir stramare, vi rynkar ögonbrynen och hytter med fingret. Även om en liten bebis ännu inte förstår ordet, snappar det upp förälderns
sinnesstämning och tonfall.
5. Det sägs att vi är så präglade av hur vi själva fostrades och att detta inte går att förändra?
– Jag vet att det går. Jag träffar till exempel i mitt arbete föräldrar som själva fått stryk som barn och som klarar att leva utan att smiska sina egna barn.
6. Som förälder till ett barn i förpubertet och i tonåren kan man sucka och tänka att barnet inte längre lyssnar på vad man säger. Finns det någon ålder när barnet inte längre bryr sig om vad föräldrarna säger?
– Nej. Även tonåringar lyssnar på sina föräldrar. Däremot tänker de inte göra som vi säger eftersom de är egna individer… Även om det är lättare att bestämma
åt ett litet barn så måste man fortsätta och tala om även för ett äldre barn vad man får och inte.
7. När slutar föräldrar att uppfostra sina barn?
– Aldrig. Man kan inte låta bli att lägga sig i på olika vis, men man kan göra det på olika sätt. En del gör det tydligt, andra mer i tysthet.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …